Kognitiv balans med AI

Aug 20, 2026By Charlotta Wiklund
Charlotta Wiklund

Vad gör du medan AI jobbar?

Jag har funderat på kognitiv balans ganska länge. Under en Fireside-middag för ungefär ett halvår sedan fick en bekant mig att på allvar börja fundera över vad AI gör med vårt sätt att arbeta. 

Han ställde en väldigt enkel fråga:

”Vad gör du medan AI skriver utkastet?”

Mitt svar kom ganska snabbt. Jag har förstås nästa AI-fönster öppet och arbetar vidare där. Jag kan ha flera olika saker på gång samtidigt och flytta mig mellan dem medan AI arbetar.

Hans reaktion gav mig en riktig tankeställare:

Men då gör du ju bara ännu mera arbete. Du belastar dig själv ännu hårdare. Varför gör du det?

Det är ett halvår sedan och jag funderar fortfarande på frågan.

Den har också fått mig att fundera betydligt mer på kognitiv balans, och på hur mycket större den frågan är än den först verkar.

Innan jag fortsätter vill jag förtydliga, det här är mina egna funderingar, jag har fler frågor än svar och jag är inte säker på att jag ens hittat de ”rätta” frågorna ännu.

Vill du höra Anna Häggbloms perspektiv på kognitiv balans håller hon den 2 september den kostnadsfria frukostföreläsningen ”Kognitiv balans – hur tränar vi hjärnan i AI-eran?” via Ledarforum.

Läs mer och anmäl dig till Annas kostnadsfria föreläsning →


Men tillbaka till frågan jag fick.

Vad gör vi egentligen med tiden då AI jobbar?

Vi pratar mycket om hur mycket tid AI kan frigöra.

En uppgift som tidigare tog 30 minuter kanske tar tio. Fantastiskt. Vi har sparat 20 minuter. Men vad händer med de 20 minuterna?

Min spontana reaktion har varit att fylla dem med nästa uppgift.

Och där börjar jag se problemen. För AI kan arbeta mycket snabbare än jag. Det kan dessutom arbeta med flera saker parallellt. Och om jag försöker följa samma tempo kan jag plötsligt ha tre, fyra eller fem processer igång samtidigt.

AI har då inte minskat min kognitiva belastning. Jag har använt AI för att öka den.


Vilket arbete borde AI egentligen ta över?

Jag har länge pratat om att AI borde få ta hand om de djupa suckarnas arbete.

De där uppgifterna där man tittar på något och tänker: Usch, nu måste jag göra det här.

Men jag har börjat inse att det finns åtminstone två sorters djupa suckar.

Den ena är: Nu går det tio minuter till något som jag redan kan, som jag har gjort hundra gånger och som egentligen inte ger mig någonting.

Den lämnar jag gärna till AI.

Den andra är: Usch. Det här är svårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Den är farligare att lämna bort.

För det som känns svårt kan vara precis det vi behöver göra för att bli bättre. Men här kan AI ändå hjälpa oss. Det kan ställa frågor, hjälpa oss över den första tröskeln eller fungera som bollplank. Men om vi konsekvent lämnar över allt som känns jobbigt, vad händer då med vår egen utveckling?

Kanske borde frågan alltså inte vara vilka arbetsuppgifter AI kan göra, utan vilka delar av arbetsprocessen vi mår bra av att lämna över.


Men tänk om vi behöver autopiloten?

Här blir det ännu mer komplicerat.

För jag tycker fortfarande att AI med fördel kan ta över rutinuppgifter. Samtidigt börjar jag undra om alla rutinuppgifter verkligen är onödiga.

Vi människor kan inte arbeta på kognitiv högspänning åtta timmar om dagen.

Jag märker själv att när jag arbetar med något svårt kan problemet fortsätta snurra i bakhuvudet medan jag gör något betydligt enklare. Hjärnan får växla ner utan att arbetet stannar helt. Det är ofta då andra tankar hinner komma ikapp.

Så vad händer om vi effektiviserar bort nästan allt sådant?

Om AI tar anteckningarna, sammanfattningarna, utkasten, administrationen och informationssökningen och vi fyller den frigjorda tiden med analys, kreativitet, problemlösning och beslutsfattande?

Vi kanske har effektiviserat arbetsdagen. Men har vi gjort den lättare för människan?

Eller har vi koncentrerat åtta timmars kognitiv belastning till en arbetsdag där det knappt längre finns någon naturlig kognitiv vila?


Och effektivitet för vem?

Det här är inte bara en fråga för den enskilda AI-användaren. Det är en fråga som organisationer behöver ta ställning till.

Om en arbetstagare med hjälp av AI kan göra en uppgift på tio minuter istället för trettio, vad skall de andra 20 minutrarna användas till? Ska personen göra ännu mer? Ska tiden användas för att höja kvaliteten? Till utveckling? Till att prata med en kollega?

Eller kan det faktiskt vara helt rimligt att gå ut och promenera i tjugo minuter och komma tillbaka med en hjärna som återigen är redo för koncentrerat arbete?

Och hur skapar vi sådana möjligheter utan att samtidigt skapa ett system som upplevs som orättvist?

En person kanske kan göra sitt arbete på fyra timmar med hjälp av AI. En annan behöver sju. En tredje har arbetsuppgifter där AI knappt sparar någon tid alls.

Samma regler för alla låter rättvist. Men är de alltid det? Jag vet inte.


Vi behöver acceptera att människan är långsam

Det finns ytterligare en dimension som jag tror blir allt viktigare.

AI är snabbt. Människan är inte det.

Och kanske ska vi inte försöka bli det heller.

Vi behöver pauser. Vi behöver ha tråkigt ibland. Vi behöver prata med andra människor. Vi behöver göra saker på rutin. Vi behöver låta en tanke ligga och mogna.

Ibland behöver vi använda den tid AI sparar till att göra mindre.

Det går emot hur vi traditionellt pratar om effektivisering.

Men om varje minut AI frigör omedelbart fylls med ännu mer kognitivt krävande arbete tror jag att vi har ett problem.


Det är därför vi behöver prata om kognitiv balans

När man först hör begreppet är det lätt att tänka att kognitiv balans handlar om något ganska avgränsat:  Använd AI, men kom ihåg att fortsätta tänka själv.

Ju mer jag funderar på det, desto mindre tycker jag att det räcker.

Det handlar förstås om vilka kognitiva förmågor vi vill fortsätta träna. Men det handlar också om hur vi använder den tid AI frigör. Om vilka delar av arbetet vi automatiserar. Om återhämtning. Om produktivitet och kvalitet. Om ledarskap. Om hur vi mäter prestation. Om rättvisa mellan människor som arbetar på olika sätt.

Och kanske framför allt om att vi behöver bygga ett arbetsliv utifrån en ganska självklar insikt: Människan är inte en AI.

Vi kan använda tekniken för att bli bättre, snabbare och skickligare. Men om vi använder den till att eliminera varje långsam stund och fylla varje frigjord minut med ytterligare en uppgift är jag inte säker på att vi har blivit effektivare. Vi kanske bara har blivit bättre på att belasta oss själva.

Jag har fortfarande inget bra svar på frågan jag fick den där kvällen för ett halvt år sedan.

Vad ska jag göra medan AI arbetar?

Jag misstänker att det är betydligt viktigare att vi diskuterar den här frågan än jag först trodde.